Välj en sida

I vilan väcks fröets vilja att gro

»Du hör dina hjärtslag slå i samma takt som jorden själv, och ekot av din existens gör dig trygg.«

Om du tar några djupa andetag och sakta vänder ditt fokus inåt, kan du efter en stund tänka dig att du är ett frö som precis lämnat sitt fäste i solrosens krona. Du känner hur du mjukt faller mot marken och den av blöta löv fuktiga myllan.

Det känns fullständigt naturligt för dig att vara ett frö, och lika självklart är det att mottas av Moder Jords öppna famn. Långsamt känner du hur du sjunker djupare och djupare ner i jorden.   

På något konstigt vis vet du exakt när du har sjunkit tillräckligt, och du stannar på en plats som verkar vara helt anpassad efter dig. Jorden, hösten och den kommande vintern känns som en del av dig och sakta försvinner konturerna av ditt frö och du sjunker in i en djup dvala. Du hör dina hjärtslag slå i samma takt som jorden själv, och ekot av din existens gör dig trygg. Du andas och du är.

Tillåt dig att låta minuterna gå och lita på att likt dagarna som fyller dina månader tar dem dig fram till den stund där du utan förvarning bara vet att det är dags att börja din vandring upp mot jordens yta igen.

Utan minsta ansträngning börjar du din resa. Utan vare sig karta eller kompass rör du dig mjukt upp mot solens strålar, som om ni har ett heligt förbund. Jorden banar vägen genom att dra undan sina rötter och hårda klumpar. Din väg är kantad av en självklarhet.

Lika väl som du just hörde hemma i den mjukaste mylla, är nu din plats i solen där du förvandlas till en grodd som kärleksfullt sträcker sig upp mot himlen. Det är vår, och du är som ny. Tack vintern för min vila tänker du, för i den väcktes min vilja att gro.

Massa kärlek,
Lee 🌱